Intro - Karta - Mytologi ”I början fanns det Ikaria. Redan innan gudarna anlände fanns Ikaria. Den vidsträckta och vackra världen fick snart ta del av vad sorgmod och rivalitet kunde göra och Ikaria led eftersom gudarna var äregiriga och brydde sig föga om vad som trampades under deras fötter i deras ständiga kamp om ideal och dominans. Slutligen tröttnade dock elementen själva på det ständiga krigandet och gav gudarna ett ultimatum: att upphöra med sitt trätande eller ådra sig deras Herrars vrede. Redan tanken att krypa för någon av sina egna var för mycket för flesta av gudarna och de enades slutligen i en gemensam front mot sina nya fiender. Det Stora Kriget utkämpades och gudarnas destruktiva krafter slet igen i Ikaria med full styrka. Elementens Herrar visade sig dock för kraftfulla för ens gudarna att rå på och nederlaget var ett faktum. De enda som skonades var en handfull gudar som gick med på att ge upp sina krafter att påverka Ikaria fysiskt. Elementens Herrar, som eftersträvade balans framom allt, ansåg kriget som vunnet och drog sig således tillbaka. Långsamt återhämtade sig Ikaria och de få kvarvarande gudarna drog sig tillbaka i skam och nederlag, oförmögna att längre interagera med världen i sin astrala exil. Tid förflöt och gudarna föll snart i glömska. De majestätiska varelser som dväljdes i Ikaria var uråldriga och uttråkade. Elementens Herrar beslutade sig för att deras tid var över och att tiden var inne att ge liv åt andra organiska varelser. Förutom många djur reste sig nu en ras som skulle komma att befolka de flesta kända delarna av Ikaria. Elementens Herrar återgick till sin vila och Ikarerna, som de kallade sig, började sin strävan att överleva i den främmande värld de gradvis började kalla sin egen. Gudarna hade dock inte glömt Ikaria och trots deras oförmåga att längre kunna påverka världen på det brutala vis de tidigare gjort, såg de alla en ny möjlighet i och med de stundom mycket kreativa nya varelser som hade befolkat Ikaria. Gudarnas stridigheter hade bara börjat…” Senia - Solens År - 1304 år Efter Tystnaden - ur skaldens och forskarens Xerantils anteckningar Jag har ombetts att, för vår härskare Polyhemnon, uppteckna de saker som jag lärt mig under mina resor bland folken i Ikaria. Det är värt att notera att jag försökt att avhålla mig från värderingar i större utsträckning, även om jag vet att mina åsikter är vida respekterade och av största intresse, utan istället objektivt sökt att skildra vad jag sett, även om jag stundom bett att Jordmodern skulle täcka mina ögon med dimma. Ikaria är, som vi alla vet, så vackert att till och med vuxna män stundom må falla till jorden i andakt, men Ikaria är också, som mången nyligen fått erfara; en farlig plats att beresa om man ej besitter rätt kunskap i dess folk och nyckfulla natur. Min resa började här på vår soliga ö, Kirrinos. Jordmodern Areattne välsignar och skyddar vårt folk och är misskundsam och generös mot sina villiga tjänare. De flesta av oss Areater lever på öns västra sida, i eller nära vår magnifika huvudstad Polyattne, under vår vise härskare Polyhemnons beskydd. Trots detta är vårt folk spridda över hela Kirrinos och samhällen och mindre byar existerar i mångfald runtom, oftast förbundna genom de vägar som löper från den ena byn till den andra. Våra byar bebos förstås mest av våra egna, men det är ovanligt att inte såväl ett antal Gilliéer, som Denemmos´ Söner tar upp residens någonstans bland oss. Våra större samhällen härbärgerar också, till vår stora glädje och bekvämlighet, den enstaka Xarloten och hennes uppfinningar. Ovanligt är dock att se någon av Luminerna, eftersom deras blotta närvaro tenderar att göra folk nervösa. Vi Areater har dock en stor respekt för allt liv och välkomnar alla folkslag, som så önskar, att bo ibland oss. Här på Kirrinos är vi Areater respekterade och välkomna nästan överallt och vi utgör till dags dato den största majoriteten av populationen här på Kirrinos. Vårt folk är ett glatt och hjälpsamt slag med en stor respekt för livet och allas välmående. Vi hatar krig och söker endast med vapen i hand att slå ner dem som berövar oss eller våra bröder frihet. Vi kallar oss Areater till helgd av våra stora Jordmoder. Areattne själv är som vi alla vet, vis och mäktig och hennes varma kvinnogestalt, med sitt långa bruna hår och moderliga famn, inger oss alla med förvissningen om att hon sannerligen är den största bland gudarna. Vi känner dock till och högaktar de andra gudarna, vars storhet och filosofier vi väl känner till och stundom fruktar, men vilka ändå bleknar i jämförelse med vår egen älskade Areattne. Vårt liv hänges åt jordbruk och umgänget med våra vänner och bekanta. Vi tycker om att umgås och spenderar gärna tid på våra ypperliga värdshus med att skåla till vår härskares lov och dela historier med varandra. Barn är vår största glädje och ett hela samhället är ofta närvarande för att välkomna ett nytt liv till världen. Vi tror inte på samma krav av utbildning som exempelvis Denemmos´ Söner sätter på sina unga, utan låter unga Areater själva besluta vilken väg de vill gå. De flesta väljer dock jordbruket som sin syssla och verkar tidigt hitta en sympatisk livspartner att dela sin livsglädje med. De få av vårt folk som väljer krigets väg är tappra och starka, men jag kan alltid skönja en sorg i deras ögon som säger mig att de hellre skulle göra andra saker än att träna sig att ta liv till förmån för att andra skall få skapa liv. Det är få bland vårt folk som lever ensamma, även om framstående Areater, däribland denne ödmjuke och bereste forskare, stundom har valt att inte binda sig vid en annan av Areattnes barn till förmån för egna betraktelser eller studium som kräver hel och full devotion. Vi Areater hittar oftast våra makar bland vårt eget folk, men giftermål mellan en Areat och en Gillié eller en Areat och en av Denemmos´ Söner är inte ovanliga. Jag har även hört talas om kärleksbanden mellan Areater och Xarloter och vid ett ovanligt tillfälle en Areat och en Lumin. Vår härskare Polyhemnon har dock uttalat sig i aningen smädande ordalag gällande den könsliga sammankomsten mellan vårt folk och de två senare nämnda, men även vår härskare vet i sin visdom att ingen Areat skulle våga ställe sig i vägen för en annans syn på äkta kärlek. Vi är långa och kraftfulla och våra är drag är mjuka. Vår hy är len och ständigt solbränd och det är ovanligt att vi Areater ådrar oss någon sjukdom eller åkomma. Det är sällan någon bland oss som drabbas av en värre sorg eller ångest och vi är mycket glada över att var dag vakna och mötas av Areattnes främsta gåva, solen. Även om vi stundom drabbas av de oförutsedda sorgliga händelser som inte ens Areattne kan skydda oss från, så hjälper våra vänner oss ofta på fötter och vi är snart våra egna glada jag igen. Vi tror att magi måste användas sparsamt eftersom den lätt korrumperar och förbrukar själen hos dem som använder den för djärvt och oaktsamt. Kanske är det också därför många av oss fruktar Luminerna, även om denne forskare anser att en sådan fruktan delvis är ogrundad. Men av just denna orsak ägnar sig våra präster främst åt att blidka Areattnes gåvor för att hela våra sårade och stundom förbättra våra fysiska egenskaper för ett eller annat ändamål. Bland våra krigare är förmågan att över tiden hela sina sår eller frambesvärja en ökad tålighet mot skador och sjukdom ett mycket kraftigt verktyg som flitigt används och vi har därför en stor respekt för Areattnes präster och övriga lärda som kan begagna sig av dessa av Jordmoderns gåvor. Vi tillber Areattne som brukligt är genom att presentera varje nyfött barn som en gåva och en trogen anhängare åt henne, samt genom regelbunden enskild eller gemensam lovprisning. I sin gengäld låter hon sitt milda anlete ständigt lysa över oss. Areattne förbarmar sig över alla folk, så länge de inte har ont i sinnet och är villiga att låta friheten att leva och skapa liv vara likvärdig för alla folk. Hell Areattne och hell Polyhemnon, hennes främsta tjänare och vår härskare! Som vi alla vet så är Kirrinos, vår vidsträckta ö, hem åt många folkslag och deras tro. Våra främsta bröder är Gillieas folk; naturfolket som älskar djuren som sina egna. Under mina vistelser med dem har jag lärt mig att dels uppskatta deras rättframhet, eftersom deras tal sällan präglas av samma artigheter och mångfaldiga välönskningar som vårt eget, men också att förakta deras kalla natur vad gäller bildat tal och konversation. Även om jag är säker på att detta folk har en djup ömhet i sina hjärtan, så uttrycker de den helst genom sin blotta närvaro eller fysisk intimitet, snarare än genom öppen dialog och ingående rörande samtal, såsom bildat sätt kräver. Gilliéerna liknar oss, men man skulle lätt plocka ut en av dem ur mängden på våra värdshus. Deras ögon har ett djup som jag sällan skådat hos vårt eget folk och deras öron är längre än våra. Ansiktena är i övrigt väldigt lika våra, men jag har hos vissa sett rovdjurständer och kattlika ögon. Svansar är inte ovanliga och ej heller långa klor. Det verkar som om detta folk präglas till stor del av animaliska drag och deras skönhet och fascination är oftast mycket djurisk. Elaka tungor skulle säga att beblandat sig könsligt med djuren som de så älskar och bor bland, men vilken forskare i mystiska ting skulle jag vara om jag inte här och nu avfärdade sådant nonsens och en gång för alla konstaterade att deras utseende helt är resultatet av deras tillbedjan till sin gud. Gilliéerna har sannerligen imponerande förmågor. Deras sinnen är mycket skarpare än våra egna och vissa av deras mystiker kan anta formen av djur. Trots deras lugna sinneslag är de, som jag fått erfara, fruktansvärda krigare om de provoceras. Skogarna och djuren ger dem styrka och de försvarar dem båda aggressivt mot alla som söker åsamka dem skada. Jag tror att våra folk passar väl ihop som allierade eftersom bägge har en stark kärlek till livet och friheten. Som sådant reser vi fritt i varandras samhällen och jag tror inte att vi har mycket att frukta så länge vi respekterar varandras självständighet. Djurfolket saknar den förkärlek till bebyggelse och skyddande väggar som vi har. Gilliéerna verkar föredra att sova under öppen himmel eller i enkla kojor som ger dem skydd vid kallare väder. Man ska dock inte göra misstaget att tro att denna avsaknad av bebyggelse beror på en oförmåga att konstruera. Jag har sett många skulpturer, statyer och primitiva tempel hos skogsfolket som tävlar i skönhet med Denemmos´ Söners imponerande arkitektur, men ändå, som allt annat, faller på skam om man jämför med Xarloternas under. Hursomhelst, Gilliéerna verkar resonera som så att skogarna ger dem allt det skydd de behöver och att de således inte har ett behov att gömma sig bakom sten och murbruk. Här på Kirrinos verkar Gilliéerna ha koncentrerat sig till Hortos-skogen i norr och Lakhver-skogen i syd. Jag har besökt båda skogarna och deras folk och kan konstatera att Gilliéerna i norr, kanske till en följd av det kalla vädret, lever mer intimt, i större ”flockar” och med en stark gästfrihet mot de frusna vandrare som råkar uppenbara sig på deras stigar. I syd verkar djurfolket vandra mer splittrat, med endast den stora byn Rekharta som central knutpunkt; den enda jag känner till som existerar bland Gilliéerna här på Kirrinos. Vad som kanske borde förtydligas är att även om Rekharta är en by i traditionell menings så är den allt annat än alldaglig. Den existerar i toppen av massiva träd, med broar mellan de olika kojorna och sträcker sig alltför långt för att man skall kunna se hela byn på en gång, vare sig från marken eller från träden själva. Detta sorts boende är ju naturligtvis helt absurt och opassande för lärda män av min ställning. Jag hade dock turen nog att ha ständiga, om än stundom aningen för muntra, följeslagare som noga värnade om min säkerhet på de svindlande höjderna, sedan jag ångestfyllt beklagat mig för deras mystiska härskarinna om min rädsla för höjder. Men jag höll på att redogöra om skillnaderna mellan Gilliéerna i nord och i syd och inte kommentera på deras vansinniga spektakel i trädkronorna. Återigen om folket i Lakhver… Deras humör är även en aning hetsigare och efter mörkrets inbrott och de varma okända drycker de stundom bjuder på, kan deras humör skifta drastiskt. Detta kan bero på det varmare fuktiga klimatet, men jag tror det också är en följd av Lakhver-skogen själv, som många andra folkslag, främst Xarloterna, menar är förbannad och hem åt mycket anskrämligare saker än Gilliéerna. I sanning; jag har efter mörkrets inbrott sett många märkliga varelser stryka i skuggorna och när Gilliéerna stundom berättat sina mörka historier om skogens och deras egen historia har jag tyckt mig skönja mångt fler ljud och onda tankar än vanligt när jag förlorat mig i deras djupa skiftande ögon. Gilliéerna tillber sin gud Gilliea, som om jag förstått saken rätt är något av en syster till vår egen älskade Areattne. Gilliea berättas det, uppträder ofta i kvinnogestalt, med grönt, lövliknande hår och ständigt omgiven av sina trognaste undersåtar; djuren. Jag nämnde tidigare Gilliéernas härskarinna och om det någonsin fanns en kvinna som jag tror skulle förkroppsliga deras gud så skulle det vara hon; Kyria. Hennes gröna ögon och varma röst gjorde mig mycket betagen, även om mitt intresse förstås var högst akademiskt och inte heller alls påverkades av att mina fnittriga följeslagare hävdade att hon regerat i över 400 år. Det var dock svårt att lista ut om det var henne eller Gilliea djurfolket ibland tillbad när festandet tog fart. Jag antar att det var Gilliea, men efter fler av deras varma drycker hade till och med jag svårt att förstå om det var en vacker, även om oförklarligt gammal, kvinna vi skålade till eller om gudinnan själv tagit plats med oss runt elden för ett ögonblick. Månljuset verkar göra även Gilliéernas gäster en aning galna. Gilliéerna tillber sin gudinna genom rituell dans, böner och att ständigt värna om djuren. Under dessa tillfällen är det svårt att undgå den passion man annars kanske saknar i deras samtal. Gilliéerna har en förkärlek till fester och att umgås efter nattens inbrott, men söker sig ofta om dagarna iväg för att förfalla åt stilla betraktelser och ensam meditation. Det tredje folkslaget som befolkar Kirrinos är Denemmos´ Söner, vilka naturligtvis tillber Denemmos. Även om de inte existerar i så stort antal som oss Areater eller våra vänner Gilliéerna, så utgör de ändock en respektabel del av populationen på Kirrinos. Denemmos Söner eftersträvar ordning framom allt och vid mitt besök i deras huvudstad, Denema här på Kirrinos, fick jag snabbt klart för mig exakt hur djupt denna passion sträcker sig. I Denema finns det ett system och en post för allt. De har en intendent för klippta hår och en särskilt avsatt post för förvaltande av tomma säckar som upphittas nattetid. Ett sådant metikulöst sätt att utreda sin tillvaro kan för en ödmjuk Areat te sig som tämligen onödigt och invecklat, men ju mer jag sett av deras levnadssätt desto mer övertygad blir jag att det helt överensstämmer med deras leverne. Denema är en stor stad, i sanning större än Polyattne, men ger snabbt intrycket av kyla och isolering. Dess långa kraftiga murar och höga tinningar och torn verkar säga mycket om dem som bor där och vilken syn de har på inkräktare. Efter att ha inspekterat murarna och framför allt Denemas vapenkamrar är jag övertygad om att jag själv aldrig skulle förmå mig rida med höjt vapen mot denna stad utan minst ett dussin beväpnade rytterier med tillhörande kastmaskiner och infanteri framför mig. Rent strategisk vore dock intagandet av Denema en generals dröm eftersom, som vi alla vet, vår soliga ö bildar en nästan perfekt cirkel och Denema ligger så centralt i dess mitt det bara går att komma. Jag tror det också kan vara en bidragande orsak till deras militära disciplin och obekvämt omgärdade stad. Jag har dock aldrig hört någon med sådan oro i rösten som Denemas härskare Tygor lågmält tala om Orannos, Nekros, Hesufell och till och med Kil; gudar och vars folk de flesta av oss helst inte ens tänker på. Det kan dock vara skäl att göra det snart även i Polyattne, men jag har mycket att berätta innan jag kommer till dessa sorgliga ting. Denemmos´ Söner verkar prioritera visdom genom innötning. Som sådant har Denema fler bibliotek än jag någonsin skådat och de unga i området ser en aning bleka ut eftersom de sällan arbetar ute på fältet eller lekar i solens varma sken, utan istället spenderar dagarna med att under sträng övervakning förkovra sin kunskap om världen ur böcker i skuggiga klassrum. Jag är dock inte övertygad om att denna metod av inlärning är förenligt med någon form av kreativt tänkande. Faktum är att de flesta av Denemos´ Söner verkar ha ganska ensidiga åsikter och lärdomar i allt och jag tror det är mer en produkt av deras stränga förhållningsregler och normer än att personligheterna i sig påminner fruktansvärt mycket om varandra. Folket i Denema läser, planerar och förbättrar men värdshusen verkade mest vara besökta av turister än av innevånarna själva. I mina ögon verkade det som om Denema hela tiden stod i beredskap för något stort och antågande och att en sten som fälldes för hårt på en annan sten skulle kunna åstadkomma en kollektiv nervryckning i hela den spända staden. Man måste dock tala till lov för deras anmärkningsvärda visdom och belästa tänkare som gjorde min vistelse i staden till en bekväm och angenäm sådan. Förutom Luminerna är troligtvis Denemos´ Söner det mest utbildade folk jag träffat på mina resor. Men då får man också betänka att man sällan kan jämföra eller mäta magisk insikt med världslig sådan eftersom de båda fyller så pass olika nyttoområden att pragmatiken aldrig skulle hålla för en djupare diskurs i ämnet. Guden Denemmos är Ordningens gud, liksom vår egen älskade Areattne är Livets gudinna och skogsfolkets mystiska Gilliea är Naturens Gudinna. Till skillnad från Areattne och Gilliea, sätter Denemmos tydligen inte lika stor fokus på ATT leva våra liv som HUR vi ska leva dem. Denemmos Söner spenderar mycket av sin vakna tid med att göra listor och prydligt pricka av hur mycket som går rätt och snabbt göra justeringar för att få allt att löpa effektivare. Naturligtvis prioriterar ett sådant ordentligt folk även en kraftig armé, som jag tyvärr tvingas erkänna, är i mycket bättre form och disciplin än våra egna soldater. En av deras befälhavare svarade mig att de ständigt måste vara vaksamma nog att bistå och eventuellt rädda sina bröder vid andra kuster om det visar sig att deras förhatliga fiender, framför allt Hesufells Döttrar eller Svarta Maskerna, igen hotar deras säkerhet. I sådana ting har Denemmos´s Söner en mycket större insikt än vi har, eller i varje fall hade innan mina egna ögon öppnats, men jag förhastar mig... Denemmos verkar ej kräva mer av sina tillbedjare än att de ständigt upprätthåller ordning och för prydligt protokoll. Denna brist på direkt konkret tillbedjan kan först tänkas konstig och nästan hädisk, men förmodligen är det praktiskt för både Denemmos och hans tillbedjare att inte behöva bry sig om tillbedjan till förmån för mer tid att göra listor och förvalta onödiga poster. Statyer av Denemmos verkar avbilda honom som en allvarlig man med ett lika stort antal böcker i vardera handen som ligger symmetriskt i förhållande till den andra. En imponerade avbildning på det monumentala torg som ligger i stadens mitt, med fontäner som sprutar friskt vatten krig honom och ingraverade visdomsord som säger mig att ett gott huvud vet mer och att flit lönar sig. Även om jag förstås, som bildad man, uppskattar all denna visdom och understöder den så kan man ju i och för sig begrunda om inte en så viktig gud som Denemmos själv, med tanke på den eld han ständigt verkar sätta under sina tillbedjares fötter att göra nyttiga saker, borde ha annat att göra än att stå med boktravar på ett perfekt symmetriskt torg. Jag antar dock att Denemmos´ Söner vet bättre än jag på denna punkt eller så har en viss del av symboliken gått förlorad på mig. Denemmos´ Söner liknar oss väldigt mycket, mer så än exempelvis Gilliéerna, men med några distinkta skillnader. Deras hud är hårdare än vår, nästan sträv om man råkar röra den. Deras anletsdrag är också något stela och deras tal präglas till stor del av en kyla och beräknande metodik som inte står finna ens hos Gilliéerna. Hursomhelst, de är ett mycket trevligt folk och gästvänliga mot sina allierade. Jag misstänkte dock i ett tidigt skede att ett sådant folk skulle lida en avsaknad på humor och fick det bekräftat när jag en kväll försökte underhålla mina värdar med mina berömda anekdoter från lustön Pyrralea. Ingen skrattbenägen reaktion uppkom som resultat, vilket ju är högst anmärkningsvärt eftersom mina lustigheter är vida kända, även utanför vår gode Polyhemnons hallar. Faktum är, att jag inte såg en enda av Denemmos´ Söner skratta eller ens le överdrivet under hela min vistelse i Denema. Jag drar avsiktligt ut på att berätta om Xarloterna, eftersom jag vet att många inte är helt överens med deras syn på livet. Framför allt fick jag klart för mig, främst under min vistelse i Rekharta, att Gilliéerna inte hyste någon större kärlek till detta folk eller deras filosofier. Vad vi Areater beträffar skulle man väl kunna tänkas påstå att vi är neutrala, i bästa fall. Det går dock inte att förneka att vi stundom har dragit mycket nytta av detta fjärde av Kirrinos´ folk. Mest på grund av deras innovationer med framställningen av de underbara verktyg vi med tiden lärt begagna oss av för att göra våra liv lättare. Men jag förhastar mig igen… Xarloth är Teknikens gud och föremål för Xarloternas dyrkan. I den underbara staden Lothemar, som inte liknar någon annan plats på hela denna gröna ö, fick jag uppleva syner och sensationer som bäst kan beskrivas i en serie av osammanhängande interjektioner. Xarloterna gillar att skapa och framställa nya underbara verktyg. Deras lynne är nästan lika uppfinningsrikt som deras händer och jag fann mig själv många gånger betagen av deras skojfriska prat och excentriska uppträdande när de bjöd mig på märkliga drycker samtidigt som de visade mig omöjliga föremål som jag inte ens kunde begynna utröna ändamål av. Lothemar ligger blott en stenkast från de yttersta gränserna av Lakhver-skogen, därifrån de ofta tar mineraler och framför allt trä som de behöver till sina många ändamål. Detta förargar storligen Gilliéerna och det pågår en ständig intressekonflikt mellan de båda folkslagen. Lothemar är en stor stad, men inte till samma grad som Denema eller Polyattne. Staden, som befinner sig vid Kirrinos´ sydligaste kust har även en egen hamn därifrån många skepp seglar. Jag såg vid ett tillfälle både gudinnan Aminoras och gudinnan Tanakias flaggor hissas på inkommande skepp och fick även på Lothemars hamnkrog tillfället att stifta bekantskap med såväl en grupp Aminorer som Tanaker. En händelse som faktiskt räddade mitt liv under framtida delen av min resa. Jag måste dock påpeka att jag blev storligen förskräckt den natten när jag vakade till följd av en oförväntad överkonsumtion av mjöd och såg ett svart skepp bärande Dödsguden Nekros´ flagga lägga till i hamnen. Jag valde dock, av politiska syften att ej låtsas som om jag bevittnat denna händelse, men det upprörde mig storligen och jag var tvungen att spendera nästa dag i ensamhet för att tillbörligt söka min trygghet hos Areattne. Även denna händelse kom senare att påverka min resa, men på ett mycket positivare sätt än jag kanske först hade trott. Jag har dock varken nu eller då någon större empati för De Fördömda och det är bland annat om dessa ting jag ämnar föra livlig debatt med den gode Polyhemnon när jag återvänder, även om det är långt ifrån det mest pressande ämnet för oss Areater just nu. Jag måste nu dock försöka koncentrera mig, hur intressanta mina anekdoter än må vara, så att jag inte ånyo tappar tråden och misslyckas med att på tillbördigt sätt förtälja om mina upplevelser på det sätt som vår gode härskare förväntar sig av mig. Vad som gör Lothemar så märkligt är att de har saker där som inte finns någon annanstans. Trappor som rör sig och förflyttar folk, ljus som kan tända sig själva och mekaniska djur som till och med kan skälla, göra lättare sysslor eller bara följa sin mästare runt i staden. Jag tror man kunde spendera en evighet i Lothemar utan att se allt, även om jag fruktar att ögonen själva skulle upphöra att fungera i ren protest mot allt onaturligt som stundom kommer ens väg och kräver mer av sinnet än det kanske klarar av. Den noble Vex Karmana, Övermakaren och härskaren av Lothemar, förklarade för mig att Xarloth, som gud, var mycket nyfiken och att man bäst behagade honom genom att uppvisa nya innovationer och föremål. Som sådant fanns det ingen kyrka eller tempel i hela Lothemar, men ett imponerande antal verkstäder och hus helt devoterade till framställandet av fler fantastiska och omöjliga ting. Värt att nämna är också att boendet i Lothemar gjordes mycket behagligt av bekvämligheter som kontrollerbar värme genom någon form av eldstenar, samt en möjlighet att få vatten att rinna ur små rör i väggarna. Sannerligen fascinerande, även för denne bereste Areat. Xarloterna verkar vara en aning korta till växten, i alla fall jämfört med oss Areater. Förutom det liknar de oss ganska mycket, med undantag för att de helt saknar hårväxt, även om de flesta Xarloter använder sig av någon form av löstagbart hår eller vackert ornerade huvudbonader för att kompensera det mest synbara området på denna punkt. Xarloterna bär också ofta runt på manicker som de menar gör deras liv enklare. Dessa är de mycket måna om att visa upp, försöka förklara komplikationerna bakom och hur svårt det var att framställa dem, även om man sällan får en direkt förklaring till vad deras varierande accessoarer gör. Jag frågade Karmana vid ett tillfälle, följandes en god måltid på några av traktens lakhirrer; ett mycket aptitligt fjäderfä men med en förskräcklig sångröst, hur Xarloterna försvarade sig själva mot anfall eftersom jag inte hade uppfattat antydningen till någon militär makt under hela min vistelse. Min värd log ett brett leende och ledde mig utan ett ord upp på vallarna av stadens massiva väggar och torn. När vi slutligen kommit upp till höjden av stadsmuren och stannat vid en reslig staty, frågade han mig om jag ville se Lothemars svar på eventuella anfall. Därefter försvann han och till min förvåning började statyn röra sig. En levande staty skulle säkerligen, enligt min mening vara nog för att skrämma livet ur vilken inkräktare som helst, men för att avsluta det hela ropade min värd att jag skulle fokusera på ett stycke skog en bit nedanför staden. Till min förvåning sköt plötsligt ett eldklot fram och svepte över den märkliga staden för att slutligen slå ner i en explosion av eld och regnade träbitar. När Karmana uppenbarade sig igen förklarade han att Xarloterna ansåg världen vara ofullständig och hela tiden försökte förbättra den med sina uppfinningar, för att så behaga både sin gud och sig själva. Trots att eldklotet enligt min mening landade en bit ifrån avsagd plats så var dess förödande effekt, i samband med vandrande statyer och alltför resliga murar, ett bra bevis på att man inte lättvindigt skulle kunna inta Lothemar eller några av Xarloternas övriga städer som Karmana försäkrade mig fanns vida utspridda även utanför Kirrinos. Avslutningsvis tror jag även att jag förstår varför Gilliéerna med avsky ser på detta folk om de roar sig med att elda skogarna till sin egen perversa förströelse. Jag tror och hoppas dock att det endast var ett överdådigt bevis på deras fulla förmåga att försvara sig själva mot eventuella anfall. Jag gläds dock ändå storligen av vetskapen om att Xarloterna endast utgör en liten minoritet av den samlade populationen på Kirrinos. På den nordöstraste delen av vår ö finner vi, förutom den stora hamnen och köpstaden Avalar, som verkar vara öppen för alla folk och perversioner som kommer dess väg, även den lilla region som Luminerna valt att bosätta sig i. I de höga bergen som sträcker sig upp som en sista barriär invid Det Stora Havet har tillbedjarna av Luminos, Magins gud, gjort sig ett hem. Klättringen uppför Kalimas bergsmassiv var sannerligen inte lätt, även om min hälsa är högst exceptionell för en man av min ålder och förfining. Den svindel jag kände av i Rekharta verkade tämligen omotiverad i kontrast till denna klättring; med tusentals sylvassa klippor som ständigt påminde mig om att detta berg inte var ett ställe av filosofi så mycket som dödsångest för den dumdristige resenär som vågade sig upp hit. Denna svårighet berodde dock mest på Kalimas totala avsaknad av utstakade vägar. Visste man inte bättre skulle man anta att Luminos´ folk inte vill ha besök, men efter att ha överlevt klättringen kan jag med stor säkerhet säga att så inte är fallet. De är högst gästvänliga mot dem som gjort sig besväret att söka upp dem. Jag måste börja med att beskriva Luminernas utseende innan jag gör något annat. En olärd kan först göra misstaget med att mista Luminerna för vampyrer, vålnader eller andra av Necros´ otyg, men detta beror främst på deras ögon och hy. Luminerna är vackra, men på samma vis en aning skräckinjagande. Deras ögon glimrar ständigt av dold insikt och ser man noga efter verkar det som om deras pupiller ibland reflekterar ett osynligt ljus, som av tusentals bländande kristaller. Jag tror personligen det är magin som är orsaken till detta, men det kan även vara deras visdom, som ibland även försatte denne lärde man på skam. Deras kunskap verkar dock inte enbart komma ur böcker, som exempelvis Denemmos´ Söners, utan snarare härstamma från ren insikt som magikerna får genom meditation och en djupare förkovring i det mystiska. Deras skinn är mjukt och lent, men mycket blekare än vårt, på gränsen till kritvitt. Detta kan vara ett direkt resultat av deras bosättning högt uppe i bergen och den snö som nästan konstant täcker marken. Men jag har träffat Luminer på andra håll i Ikaria och till och med i de hetaste öknar verkar solen göra lite för att påverka deras hy. Luminerna verkar också ha en viss oförklarlig karisma, ibland har jag nästan uppfattat en aura runt dem, som kan göra de flesta olustiga till mods vid första anblicken. Denna påtagliga effekt i deras närhet är en aning förbryllande, men jag fann att mitt magiska kunnande ofta stärktes av deras blotta närvaro som om de kanaliserade magin och fokuserade den trots att de enbart befann sig i närheten. Luminernas dyrkan av sin gud vet jag väldigt lite om eftersom de förklarade att subtiliteterna för att kommunicera med Luminos själv, vilket alla Luminer menade att de konstant gjorde, var för invecklade för förklaras för en icketroende. Jag fick därav nöja mig med en sådan förklaring att Luminerna accepterade magin i sina kroppar och att de tackade Luminos genom att aktivt bruka den för att förbättra världen, enligt sitt eget tycke. En filosofi som delvis överensstämmer med Xarloternas, fast med andra medel. Det skulle kanske också förklara varför Gilliéerna hyser ett djupt hat även mot Luminos´ folk. Å andra sidan ser man inte skymten av en skog eller skogsdunge på de isiga topparna av Kalima där Luminernas stad Arcada ligger. Jag antar att det är ett gemensamt beslut att inte stiga på varandras tår. Vad gäller militär så såg jag en del rustade soldater träna på en gårdsplan i Arcada. Deras rustning utgjordes dock mest av tjockare kläder och de flesta hade inget annat vapen i hand än en enkel träkäpp. Uppvisningen visade sig dock bli högst intressant när soldaterna började slänga varandra runt gårdsplanen och öppna djupa sår på varandra, utan att ens bruka sina vapen eller lämna platsen där de stod och åkallade sin magi. Mest fascinerande var kanske trots allt deras förmåga att hela sig själva direkt. Även om Areattnes präster fullt behärskar förmågan att hela sig själva och andra så verkade Luminerna kunna göra en mer direkt variant av det hela. Soldaten jag tillfrågade menade att det var magin i blodet som möjliggjorde sådant, men att det var mycket dränerande, även för den erfarne magikern. Med detta sagt tror jag att Luminerna kan vara fruktansvärda kämpar på slagfältet. Vissa av deras förmågor var mycket skräckinjagande att beskåda. De verkar dock en aning bräckliga och deras direkta fysiska egenskaper kan jag inte direkt skryta med. Troligen förlitar de, liksom Xarloterna, på att deras konster skall göra jobbet för dem. Något som kan vara en fördel att känna till, om saker skulle visa sig gå fel i framtiden. Avslutningsvis tror jag dock att Luminerna och Areaternas ömsesidiga vänskapsförhållande är gott och väl motiverat. Under senare delen av mina resor fick jag även klart för mig att Luminerna åtnjuter mycket politisk makt i andra länder och kontinenter, men att de ofta är misstrodda och förföljda på grund av tidigare nämnda färdigheter. De kan behöva alla allierade de kan få och jag anser att vi mycket väl kan lita på dem och stöda dem. Trots allt så transporterade de mig på ett ögonblick från Arcadas snöklädda borggård till Avalars pansarklädda portar vid min avfärd. Något som säger mycket om deras gästfrihet och generositet mot en lärd man. Min erfarenhet av resandet genom Kirrinos och dess städer, samt mina möten med allehanda bestar och övriga varelser som vistas på ön är mycket intressanta och händelserika, men det är nu heller inte avsikten med min historia denna gång, även om slika anekdoter snart kommer att underhålla vår gode härskare Polyhemnon så fort jag får tid därtill. Med detta sagt avhåller jag mig nu från att berätta om de äventyr och de oförutsedda händelser jag tvingades beblanda mig i Avalar, medan jag väntade på stormskeppet som skulle ta mig över havet till andra riken och de folkslag som bor där. Det stör mig att jag i detta nu ej har tid att förtälja mer, men jag fruktar att om jag inte sänder detta brev nu så kommer det aldrig att färdigställas och skickas innan jag förs iväg från denna kurort för att få min dom av Krigstribunalen i Alessia, krigsguden Orannos´ huvudstad, där jag nu sitter fängslad. Jag är dock övertygad om att min oskuld, i en fasligt överdriven historia för övrigt, kommer att bevisas inom kort och att jag efteråt får chansen att berätta vidare om mina resor i de övriga sju gudarnas länder samt mina möten med folket som bor där. Jag måste då också berätta om hur de tidigare nämnda folken lever vid andra kuster samt det olyckliga öde som har tillfallit våra bröder vid kartornas gränser. Tro mig när jag säger att vi på Kirrinos ändå är lyckligare än på andra håll i världen. Det var först efter att ha satt min fot av drakskeppet och landstigit på kontinenten Rennok som mina ögon öppnades till vilka fasor och stridigheter som råder i andra hörn av den kända världen och ännu fler bortom dem. Mina fortsatta iakttagelser kommer förhoppningsvis att, utöver den fenomenala underhållning den utgör, ge en klar och oklanderlig förvissning om att vi Areater har mycket att frukta från de klor och mörka ord som ständigt hotar Jordmoderns säkerhet på andra håll i Ikaria och nu nyligen även på Kirrinos… Text: Sammy Åbonde Illustrationer: Zacharias Holmberg